vilken mes jag är
sitter helt tårögd och vill verkligen inte förstå hur mesig jag egentligen är.
det var en praktik plats, so fine! Men för mig var det mer än bara ett ställe.
Ett ställe som jag verkligen kunde vara mig själv på
Ett ställe där man gav sitt hjärta i all hjälp man gav till folk som uppskattade det
som man gjorde för dom.
En plats med undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer av all dess
slag som fanns som ett stöd genom allt man gjorde.
Alla dessa kommer alltid vara en del av min utbildning, så trygg som jag varit
på akuten var en känsla jag kände för första gången.
Det var hemskt att gå därifrån och veta att det kanske var sista gången som
jag tog blodprover, sista gången som jag gick på röntgen med nån patient.
Sista gången som jag tog alla parametrar. Kanske sista gången som jag ens går
på akutavdelningensgolv, kanske sista gången som jag lämnade omklädningsrummet.
Och definitivt sista gången som jag jobbade med precis de folk som jag jobbat
med nu i 6 veckor. :'( det är svårt, när ingen annan förstår..
