Var min vän
Det var ett tag sen som vi var vänner. Längesen jag trodde jag kände dig. Nu känner jag dig inte heller, har inte sett dig på flera år. Fan vad tiden går. Du tar mig framåt hela tiden, utan att du finns i bilden. Vet inte vad jag känner längre, vet inte vad som händer, men du var min vän. Du var min vän. Och vad som än händer, så var du min vän. Plötsligt dök du upp i en dröm, från ingenstans, inget gäller längre. Jag hoppar mellan orden, tankebubblan växte, växte tills den small. Tänkte på dig för någon minut, men när jag vaknar upp tillslut så var det som jag vaknade helt nykter. Och det var jag som växte från dig.
Du sa jag skulle ringa dig, när jag var redo att prata ut. Men du vet, jag vill inte vara din vän. Även om det var så länge sen. Men minnet av dig lever än. Du och jag var skapt, gjorda för varann. Fast det gick åt helvete, finns ingen här att klandra. Kalla det för Karma, eller kanske ödet. Men det fanns en tid när jag var det du behövde. Jag var brödet, du bringade smöret. Allting har sitt pris och vi fick betala, slutet på en saga det är inte lätt att klaga. Nu är du en främling. Jag såg dig på stan och försökte spela hemlig, du låssades också som att du inte såg mig. Men du var min vän en gång, kommer du ihåg mig?
Gick påväg hem en kväll, går alltid samma väg när jag går själv. La märkte till nått som aldrig nått mig, har vetat men aldrig riktigt förstått de. Att precis bredvid cafét, är hemmet där du växte upp. Var så nära till så långt bort. Jag borde kanske ringa dig. Du var min vän. För du var min vän.
-
Är så jävla trött på folk. Speciellt killar. Alltså, faaaan. Varför är dom så efterbliven? Tjejer är likadan, men nu är det killarna som råkar ut för inlägget. Nästan hatar dom. Och nä, man får inte dra alla över samma kant men nu gör jag det! Så är det bara. Fan. Blir så jävla trött. På folk.
Jag vill mer höra utav dig! Never ever ever. Du har gjort bort dig så jävla hårt i mina ögon. Vi har båda spelat, tillsammans. Men du har gjort det så jävla fult. Jag verkligen hatar folk som är så jävla, ÅH(!!!) Pluttninutti och skitsnackare när man är med dom. Ni fattar grejen. Sen när dom är med " Dom coola " (Idioterna) och då folk så jävla tuff. Nä, jag orkar fan inte med energitagare i mitt liv.
PRECIS SÅ.
Vi tänder ljus i minneslunden och fäller en tår.
Världens finaste du. 22 år. Alldeles för ung för att gå bort. Du kämpade så himla mycket mot cancern, du var en riktig krigare. Men i längden höll det inte, allting gick så sakta men ändå för fort. Jag är så glad att jag träffade dig. Du gav mig så otroligt mycket under tiden när jag bodde i Stockholm. I slutet var det alltid vi. Innan jobb, efter jobb och vi sov tillsammans heeela tiden. Vi var små tjockisar, hur ofta åt vi inte pizza egentligen? Du var en så jäkla fin kille. Det du gett mig, är något jag alltid kommer bära med mig. Världens finaste Martin! För mig kommer du alltid vara det du alltid varit. Mitt lilla hjärta. <3 <3 Jag tänder ett ljus för dig älskling.
Att vakna, en Lördagmorgon utav att telefonen ringer 11:39. No big deal, tänkte jag. Fortsatte sova, tänkte höra av mig till personen sen. Så jag vaknar igen klockan 13, läser ett sms utav samma nummer och det jag läser är " Tänkte bara säga att Martin har dött... " Det var hemskt. För hemskt. Jag klev upp ur sängen, tog en cigg, lät tårarna falla för jag förstod att det var du. Men när jag pratade med dig sist så höll på att bli bra, så vi skulle planera när jag skulle komma ner till dig. Du kommer aldrig mer tillbaka, hur mycket vi än vill. Hoppas du mår bra nu, att du slipper kämpa genom cancerns helvete. Vila i världens finaste frid!!
0022
Den som älskat, kan ej glömma
Den som glömt, ej älskat har
Den som älskat och glömt
Visste ej vad kärlek var.
en dikt som varenda förälder skulle behöva läsa
Här kommer en dikt som min mamma skrivit i ungdomsålder. Hon hittade den nu när vi håller på att packa. Att jag inte visste vart den var innan, det går inte beskriva hur många gånger jag skulle bett henne läsa den. Så bra. Så fin. Så klockren.
Jag ville gärna berätta om
allting för dig.
Men i din blinda omsorg
hindrar du mig.
.
Du tror att faror lurar
på mig överallt.
Och du förstorar alla
risker hundrafalt.
.
Du blir så nervös
om jag går ut på kvällen.
Särskilt till discotek
och liknande ställen.
.
Så sitter du där och väntar
på mig med ljuset tänt.
Och jag måste ljuga samman
saker som har hänt.
.
Men all denna, din oro
till lögner du tvingar mig.
Jag går med dåligt samvete
för att förskona dig.
Det är väll så att inga
förtroenden du fått,
i gengäld har jag gjort
så du får sova gott.
Om en dag bubblan brister
säg, skulle du förstå?
Jag ville aldrig ljuga
" det blev bara så.. "
starkaste mannen i världen.
Ett samtal från mamma, mest för att jag bad henne ringa eftersom vi inte pratat på ett tag. Allt var som vanligt. Däremot hade farmor brytit handleden men det är sånt som händer. Kroppen blir ju skär när man åldras och halkan slår lätt till när snön ligger på marken. Sedan kom meningen som fick hjärtat att nästan hoppa ur min kropp. " Och farfar har fått en hjärtinfarkt.. " Jag blev tom. Kände hur tårarna tröck fram i tårkanalerna men jag höll kvar eftersom jag satt på en buss full med folk.
Jag hann reagera samtidigt som jag inte förstod något. Min farfar. Som alltid varit så frisk, han som alltid busat med mig. En hjärtinfarkt. Som antingen slår på hårt eller inte gör något speciellt. Men han låg på sjukhuset nu. Och jag kände hur jag ville vara där med honom. Och det vill jag fortfarande. Jag önskar att jag kunde ringa och prata med honom eller farmor. Men jag får så lätt att gråta vid såna känslor. Skulle aldrig klara av det. Hade dom varit proffs på telefoner så hade jag skickat ett sms. Men jag vill verkligen ringa.
Och jag har suttit på jobbet med mina brukare och tänkt " Om jag en dag blir i sånt här behov utav sån stor hjälp, vad gör jag då? " Jag har också tänkt kring de anhöriga, vilka starka människor! Som stöttar, lér och bara är. Om jag skulle få en nära på något hem skulle jag bli krossad, totalt.
Så idag är en sån dag när jag ber till Gud. Att göra min farfar till den han engång var, gör honom så frisk som han var, för bara några dagar sen. Låt honom visa sitt starkaste jag. Han klarar det. Låt han känna att jag tänker på honom hela tiden. Mitt hjärta är en stor klump och i mina tårkanaler pressas tårarna. Ända tills jag vet att allting är bra igen. Farfar, du är världens starkaste och finaste man. Och jag tror på dig. Läget är stabilt eller ostabilt, jag tänker på dig endå! ♥
Jag hann reagera samtidigt som jag inte förstod något. Min farfar. Som alltid varit så frisk, han som alltid busat med mig. En hjärtinfarkt. Som antingen slår på hårt eller inte gör något speciellt. Men han låg på sjukhuset nu. Och jag kände hur jag ville vara där med honom. Och det vill jag fortfarande. Jag önskar att jag kunde ringa och prata med honom eller farmor. Men jag får så lätt att gråta vid såna känslor. Skulle aldrig klara av det. Hade dom varit proffs på telefoner så hade jag skickat ett sms. Men jag vill verkligen ringa.
Och jag har suttit på jobbet med mina brukare och tänkt " Om jag en dag blir i sånt här behov utav sån stor hjälp, vad gör jag då? " Jag har också tänkt kring de anhöriga, vilka starka människor! Som stöttar, lér och bara är. Om jag skulle få en nära på något hem skulle jag bli krossad, totalt.
Så idag är en sån dag när jag ber till Gud. Att göra min farfar till den han engång var, gör honom så frisk som han var, för bara några dagar sen. Låt honom visa sitt starkaste jag. Han klarar det. Låt han känna att jag tänker på honom hela tiden. Mitt hjärta är en stor klump och i mina tårkanaler pressas tårarna. Ända tills jag vet att allting är bra igen. Farfar, du är världens starkaste och finaste man. Och jag tror på dig. Läget är stabilt eller ostabilt, jag tänker på dig endå! ♥
jag tänker endå på mitt liv som barn. skitunge.
Jag tänker. Och blir lite krossad. Kvällstankar. Jag sitter och tänker tillbaka på den gamla tiden, när jag var liten. Jag var mina föräldrars egna lilla prinsessa och drömbarn. Kvart-i-åtta på morgonen mötte jag Line, Felicia och Angelica vid korsningen utav våra gårdar och vi gick eller cyklade till skolan. Dagarna var korta, till en början var dom bara till 1. Skoldagarna var fantastiska, Mini med den lilla röda stenen var otrolig. Jag älskade den. Skötte mina läxor, dom få vi fick. Hemma skötte jag mig. Hade underbara kompisar och grannar. Vi var en familj på min gård, vuxna och barn. Okej, mest vi barn. Våren började alltid med att alla städade sina gårdar, vi barn var i en lika ålder dom mesta. Även fast vissa var född 89 och andra 95 så var vi alla med varann! Det fanns ingen skillnad. Människa som människa, barn som barn. Ack, så jobbig som städningen var. Vi sopade bort varenda gruskorn och vi hade drömmar om att vi en dag skulle få en glaskub över våran gård så att det inte skulle snöa in, och ingen skulle behöva grusa, och vi skulle slippa sopa! Ute på min gräsmatta så hade jag en egen liten matplats, dit bjöd jag mer än gärna hem mina kompisar till. Pappa var kocken som alltid bjöd på pannkaka som vi åt på min lilla dockservis. På kvällarna så var vi alltid gänget tillsammans. Kurragömma, kurragömma med dunk och Polis och tjuv var det vi lekte för det mesta. Ibland delade vi upp oss så att halva gruppen gömde sig i skogen, dock när det var mörkt och höst, resten tog en ficklampa och letade dom. Skrämd var det man blev! Vi hade så fruktansvärt roligt tillsammans. Tjejer, killar, små och stora. Fan va enkelt allt var.
Nurå? Man hejar på några på gården. Läxorna var inte det jag skötte i skolan men jag försökte, dock kunde jag gjort mer. Inte är man lilla prinsessan och drömbarnet. Trodde mina föräldrar detta om mig? Att jag en dag skulle börja dricka, såklart! Men alla gånger man sneat. Att jag skulle börja röka, trots att dom aldrig gjort de under min uppväxt. Trodde dom att jag skulle få mitt humör? Vart kom allting ifrån. Ingenting är enkelt som när man var liten. Och genom att tappa den lilla familj man hade här på gården, så tappade jag en del av mig själv. Självklart har jag lämnat och gått vidare. Men att sakna en del som engång förgyllt ens liv är självklart för mig. Det var tider, som gjorde min barndom till den allra bästa. Tack till mamma, pappa, mina vänner och grannar. Allt var underbart. Jag vill vara på samma plats igen. Igen. Igen. Igen.
När man var barn så var vädret finare. Min mamma har berättat vilken glädjespridare jag var, en riktig busunge, alltid glad och ärlig. Så jag undrar, vart tog denna flicka vägen?....
Nurå? Man hejar på några på gården. Läxorna var inte det jag skötte i skolan men jag försökte, dock kunde jag gjort mer. Inte är man lilla prinsessan och drömbarnet. Trodde mina föräldrar detta om mig? Att jag en dag skulle börja dricka, såklart! Men alla gånger man sneat. Att jag skulle börja röka, trots att dom aldrig gjort de under min uppväxt. Trodde dom att jag skulle få mitt humör? Vart kom allting ifrån. Ingenting är enkelt som när man var liten. Och genom att tappa den lilla familj man hade här på gården, så tappade jag en del av mig själv. Självklart har jag lämnat och gått vidare. Men att sakna en del som engång förgyllt ens liv är självklart för mig. Det var tider, som gjorde min barndom till den allra bästa. Tack till mamma, pappa, mina vänner och grannar. Allt var underbart. Jag vill vara på samma plats igen. Igen. Igen. Igen.
När man var barn så var vädret finare. Min mamma har berättat vilken glädjespridare jag var, en riktig busunge, alltid glad och ärlig. Så jag undrar, vart tog denna flicka vägen?....
jag intalar mig själv. jag behöver inte dig.
Saker är så jävla tunga. Hade ord kommit och händelser kommit från vänner, grymt fine. Ganska lätt att bryta en kontakt trots att det kan vara jättesvårt. Men till föräldrar är man så fruktansvärt bunden. Man är deras kött och blod, bildat ett barn. Fan. Du har sårat mig så hårt alldeles för många gånger. Jag vet att jag är stark men ändå lyckas du gång på gång. Och jag fortsätter förlåta. Allting blir bra, kanske för bra. Sedan är vi tillbaka på ruta ett igen. Men jag längtar tills jag slipper alla dagar med dig, förlåt. Ingen får mig känna som du gör. Vad som än händer är du så inristad i min kropp man kan bli. Det är ditt kött och blod. Det är dig min tatuering bildar. Trots allt är du en föräldrar. Till mig. Som lyckas bryta mig. Men snart, får du inte göra det mer!
hela världen höll tummarna att du skulle klara dig. vila i frid. hjärtat.
Jag tappade min moster den 14 September 2007. Alltså snart 4 år sen. Och det finns en sak som jag aldrig kommer att förlåta mig för. Aldrig. Aldrig. Aldrig.
Hela tanken började rätt iallafall. Vi fick beskedet i slutet av Maj 2007 att hon alldeles strax skulle försvinna från oss. Så jag tog ledigt 2 sista veckorna i skolan. Jag skulle då gå ut 8:an så jag var bara där och kollade på istället. Jag & mamma spenderade många dagar på sjukhuset. Onkologavdelningen. Avdelningen som gjorde så mycket fel. Jag blev så himla frusterad. Hur kan man göra som dom gjorde mot min cancersjuka moster som knappt fanns kvar? Vad dom än gjorde så överlevde hon hursomhelst i några månder till. Hon var på besök här på Sundsvalls sjukhus i några veckor för att sedan åka tillbaka till Oslo sjukhus. Staden hon då bodde i, hade sin sambo och sina barn i.
.
.
Men det var en dag på Sundsvalls Sjukhus. Dagen innan hon skulle åka tillbaka och vi kunde inte komma samma dag som hon skulle åka. Jag tittade på min moster som just vid den här tiden nästan bara var ben. Innan hon sjuknade in hade jag inte träffat henne på 2 år drygt och då var hon ganska kraftig och världens finaste. Finast var hon trots sin sjukdom. Men hon var sig inte ett dugg lik.
.
.
Hursomhelst så tittade jag på henne, tänkte tanken att - Snart finns hon inte med oss länge. Kände hur tårarna verkligen trängde i ögonkanalerna, det gick inte hålla. Jag sprang ut från hennes rum, stod i korridoren och grät, grät och grät. Mormor kom ut till mig och sa " Sandra, ska du inte säga hejdå till Anna innan du åker? " Och jag svarade så svagt " Nej... jag kan inte! "
.
.
Hur fan kunde jag?! Jag ville inte visa mig svag, jag vill inte visa hur jag grät. Jag ville ju vara stark, det var min önskan. För jag gick. Utan att säga hejdå. Idag, eller snarare sen jag fick reda på att du var borta så har jag ångrat mig. Jag har gråtit över det svaga beslut jag gjorde.
Anna - Jag skulle göra allt för att få ge dig en sista kram, för att få förklara hur mycket jag älskade och älskar dig. Bara att få titta dig ögonen en sista gång. Fan! Hur kunde jag. Mitt livs största misstag. Om jag kunde få göra om vårat sista tillfälle tillsammans..
en ålder, i mitten av kärleken. tankar.
Nu har jag legat och kollat på Sex and the city i snart 3 timmar. Är väll hundrafemtionde gången jag går igenom alla säsongen. Men är bara på andra nu :) Men med ledigt nu så går det väll fort.
Men det är värst vad olycklig men lycklig man blir utav att se på Carrie och Mr. Big, eller ja, allihopa överhuvudtaget. Lycklig utav hur kärleken är ( på film ) och hur ljuvt allting verka när det gäller dejting. Hur lycklig dom gör varandra med saker som man inte kan göra försen man är 25 år. Det är en ålder som jag längtar till. En ålder då man kan göra allt.
'
Sen ser man till verkligheten, speciellt här i Sundsvall där dejting inte ens finns på kartan. För här ser vi på "film". Precis som att vi vore 14 år. Man ser på film, äter på donken och råhånglar mitt på stan. Så gjorde man som liten. Nu, precis i mitten åldern finns ingenting.
'
Och hur många tjejer är vi inte som lider utav PPS? Det kan jag knappast vara ensam om. Perfekta pojkväns syndromet. Det finns så mycket småsaker som kan förstöra en hel kille som förövrigt har det en pojkvän ska ha. Lätta små saker som skor ex. Häromdagen var det en kille som på utsidan var grym, men han hade träskor på sig. På stan? Nej. Små små saker. Och efter alla filmer man sett, de bra killarna man träffat som lagt ribban så högt upp. Det känns som att sålänge ingen kille slår den ribban, så är det inget. Nä. Om åren kunde gå lite fortare tills man är runt 25. Då skulle jag vara lycklig. Och förhoppningsvis kär.
'
du kommer aldrig bli bättre - men inte heller sämre
Vad gör dig bättre än någon annan?
Är det att du har haft sex med fler personer än de flesta andra, är det för att du har ett bättre betalt jobb eller är det kanske för att du är så osäker på dig själv så du måste trycka ner andra. Vad jag vet så finns det ingen lista som vi människor rankas efter pga. det man gjort, inte gjort, vart man kommit i livet eller inte kommit. Men vi har en tendens att se oss som bättre människor än andra, men vi kan också se oss själva som sämre. En stor faktor i mognare ålder är trots allt jobb, det är fint att ha ett fint jobb ex. läkare och det är fint att ha ett så välbetalt jobb. Man ska stråla, som den "sol" man är. För vissa yngre kan det handla om vilka man varit med och hur många, grabbar får mycket respekt genom det iallafall. Men ingenting är coolt. Livet tar oss dit vi vill sålänge vi är villiga att följa vägen. Du tar höger, jag tar vänster, medans någon annan går vägen däremellan - vägen i mitten. Vart vi än går, vart vi än hamnar så fortsätt titta framåt istället för att titta neråt eller snett på de som valde en annan väg.
Du kommer aldrig bli bättre eller sämre än någon annan.
christoffer - från svart till vitt
Jag skrev ett inlägg om hur man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck. I det inlägget stod det om en tjej som jag verkligen försökt förstått mig på under drygt ett år men jag lyckas aldrig, hon är för mycket.
Men idag, tänkte jag se allting lite ljusare. En kille som är rätt så omtalad här i Sundsvall är Christoffer. Inte bara han utan väldigt många andra men jag har valt att skriva om han idag. Jag hade hört allt möjligt om han, hade såna otroliga fördomar om honom. De få som sa något "bra" om honom trodde jag inte alls på, utan levde gott på mina fördomar som jag trodde hårdare på. Man fick höra att han va på fester men drog helst in dit utan trodde folket som var där var likadana, man orkade inte - kanske blev det sista utvägen.
Men det var en kväll, så fick även han komma på en av mina fester och det är jag ärligt glad för idag. Till en början så hejade vi inte ens även fast jag bodde där. Det kom senare, så han frågade mig vad jag tyckte om han så jag sa sanningen. Och där satt den - han var hur trevlig som helst! :D Allt vände från svart till vitt. Hamnar vi på samma fest nuförtiden så hejar man, man kan prata och allting är bra.
'
Här, har vi en grabb som verkligen räddade sig trots de hårda fördomarna jag hade mot han. Det är mänskligt att döma innan, men tänk vad slöseri på tid..
Klicka på bilden för att komma till hans blogg! helt klart läsvärd
få ut mardrömmarna - ur mitt liv
Man får ingen andra chans att göra ett första intryck.
Det är ofta man får dåliga intryck av folk, antingen på plats eller att man har stora fördomar. Jag har fördomar, och dom blir större utav de dåliga intrycken folk gör. Jag är inte den som gör så bra intryck heller, jag gjorde iallafall inte förut men försöker göra bättre nu. Det går alltså framåt.
Men däremot så försöker jag stå emot mina fördomar ibland, jag försöker stå ut med personer men vissa går bara inte. Det finns en person jag försökt med, gång på gång på gång och jag har kommit fram till ett beslut. N.E.J. Att gå runt och tro att man är så jävla mycket, men va så jävla lite är pinsamt. Har alltid haft något emot henne, och hon frågar om jag hatar henne men det har jag aldrig gjort. Men nu har droppen runnit, droppen som fått bägaren att rinna över. Nä, jag hatar dig nuförtiden om du skulle fråga.
Sen om andra personer, tjejer som killar kunde sköta sitt eget liv nångong.
Ursäkta utbrottet, ingen dans på rosor.
en text - som är värd att tänkas på
" Tänk om det var du som blev mobbad dagligen
fick pennan i ryggen från klasskamrater, och blev slagen sen.
Vart är vi påväg, kan du svara mig nu?
Tänk om det var du som alla skrattade åt
pekade på, spottade på, blev nedsparkad hårt.
Tänk om det var din bror, syster, vän eller du
tänk vad det sätter sig på psyket att bli retad som djur
Vad du än säger till personen ifråga,
så kan det skada för livet i smärta och tårar, jag lovar "
när du är vilsen i en vinternatt igen - kom ihåg mig då
Från mig själv, för några dagar sen som jag troligen kommer gå tillbaka till senare om jag inte lyckas ta mig till mållinjen.
En tjej, som försöker klara skolan och få till G iallafall. Eller ja, G har jag ju men sätter mig med uppgifterna kvällen innan det är deadline. Som bara sitter vid datorn den större delen av dagarna eller ligger i sängen där det står en godisskål eller chipsskål bredvid. Hon längtar till helgen.. Varför? Alkohol. Att få dricka, umgås med folk. En tjej som inte gör annat än att dricka på helgerna. Hon, som röker för att hon hamnade i ett beroende efter nått år, hon föll från början med i grupptryckert. Tjejen som försöker vara familjens prinsessa, men gör misstag efter misstag och lyckas bara ibland.
Från mig själv, just nu påvägen mot mållinjen.
Idag är jag en tjej som är villig att satsa stenhårt på ett rökfritt och träningsrikt liv. Inte bara träna och vara rökfri, utan att även äta mer nyttigt för att slå de flesta flugorna i en smäll. Försöker undvika datorn så mycket som möjligt, nu blir det väll inte riktigt så men inte samma behov som förut. Jag sköter skolan bra, mycket bättre än förut och går in djupt i uppgifter och satsar verkligen på mer än G och har lyckats hittills. Jag tränar så ofta jag kan, både gym och pass. Änsålänge så älskar jag det. Jag känner sug, jag känner längtan. Idag, tog jag förhoppningsvis min sista cigg. Jag ska försöka sluta, jag hoppas verkligen att jag ska klara det. Jag står upp för min familj, mycket av alkoholen har gjort mina misstag så jag hoppas att de ska bli färre.
Ska berätta sedan vad jag ändrat på..
and I need you to know - I miss you
Man är alltid stark, men ibland tar det svaga över. Man brister, låter tårarna rinna precis som dom vill. Känslan tar över, även fast man inte vill. Precis så är det, när jag kommer till den svaga punkten. Dig.
You used to call me the angel, but now it's me who is calling you to heaven's most beautiful angel. I know you are in a better place now, but I would love to see you again.
tankar som snurrar i största allmänhet - tjocka personer
Jag blir irriterad när jag läser om dethär, inlägget i hans blogg är ännu värre.
För hur fan kan man påstå att en tjock person ska betala mer i skatt, för att den kostar mer för samhället. Enligt mig, så måste personen ifråga som påstår det lida av en grov hjärnskada! Jag är smal, ja. Har aldrig tänkt tanken på att gå ner så borde jag egentligen bry mig om att dom ska göra något sånthär mot tjocka? Ja, för jag har sympati med dessa personer. Varför bara just dessa personer, varför tänker man inte på vad missbrukare & rökare kostar för sjukvården. Själv tror jag på större summor inom den delen än vad tjocka kostar samhället.
.
.
Personer som kan säga att denna skatt är rätt, ska bara vara de personer som är så himla perfekta och inte kostar samhället en krona. Alltså ingen person. Det är respektlöst, just för att dessa personer förhoppningsvis inte är tjocka så är det rätt, men tänk nästa gång innan ni förnedrar personer så otroligt hårt. Tänk, på hur hårt det kan ta på en persons psyke. Hur dåligt en person kan må utav detta kränkande. Har det någonsin varit så fel att sätta sig in i en annans sitaution. Troligen finns de anledningar till det mesta, en tjock person tänker nog aldrig att hon/han är tjock för att kosta samhället pengar..
.
.
Som jag sa, personer som har rätten att påstå sånthär finns inte.
Ingen är perfekt.
fett är bra, snyggt och ljuvligt
Fett är bra, fett är snyggt och ljuvligt. Alla tjejer som pratar om hur dom måste gå ner i vikt, att dom har nån liten mm som inte sitter med fast grepp stadigt på kroppens ben. Alla killar som berättar för tjejer hur feta dom är när det finns lite hull på kroppen.
Vad är det som händer? eller händer, det har för det mesta alltid varit så men när ska vi bryta detta? Det är inte fint att vara smal, jättesmal eller överdrivet smal. Tjejer ska ha fett, absolut inte för mycket men dessa små 40 kg som vi vandrar på räddar ingenting. Jag blir irriterad när jag hör om tjejer, som ex. i dessa tider ska börja träna för julskinkan dom åt. Men hallå? Lite vett i skallen borde folk väll ha, njut av maten! Ät en kaka, ät en bulle, gå på donken och njut istället för att kunna lusten och tvinga er att inte äta.
.
Jag är jättesmal, och jag skäms. Det är inte vackert någonstans, jag är inte alls nöjd med min kropp. Jag skulle nästan kunna döda för att få minst(!) 10-15 kg till. Då skulle jag vara nöjd. Ärligt tjejer, stå på er och inse att det inte är vackert att vara överdrivet smal. Och killar, det finns mer än utsida.
it's feel like we're done
Känner ni som jag? En dag i skolan och man är grisigt skolless redan. Jag försöker peppa mig själv med att det inte ens är ett halvår kvar men det är svårt, man peppar sig alltid med dessa år och jag börjar lessna nu. Ska väll skicka iväg lite jobbansökningar också idag, vara lite duktig. Och omvårdnad, världens slappaste linje. Det var ärligt därför jag valde detta program, riktigt slappt men jag gick på nitlotten. Men självklart, jag älskar att jobba med människor också, men det har kommit under dessa åren som jag pluggat.
Jag skulle lätt kunna hoppa av skolan, för jag ser faktiskt inte riktigt de ljusa efteråt. Jag pluggar för mig själv, samtidigt som jag inte gör det. Mest för att göra mina föräldrar stolta, sedan efter det ser jag att jag kanske får jobb i framtiden - det är då jag tackar mina föräldrar. Dom stöttar mig genom allt plugg, dom hjälper mig så jag klarar det. Jag säger då det, jag är glad om jag har tid att umgås med vänner på sport- och påsklov eftersom nu blir det mycket innesittande med alla böckerna i händerna.
inte allt för lång tid kvar, mindre än 150 och jag är peppad!
vila i frid världens finaste
jag skulle kunna göra allt för att få se dig igen
sjukdomen du hade gav dig smärtor, men
nu är smärtan borta för du har nått slutet och gått upp i det vackra ljuset.
det sägs att tiden läker alla sår, men är det så min vän?
det var länge sen men smärtan ligger kvar än.
en jul utan dig, du är en ängel
du kom som en ängel, och gick som en ängel
världens finaste moster
2007 09 14 ♥
