sandra nylund

Och min mamma bara gapar på mig, jag vet att hon älskar mig innerst inne men jag har så jävla svårt att tro det ibland.. Jag råkar alltid göra saker fell, ibland kan det vara mitt fel även fast det inte är det egentligen men bara för att jag är det äldsta barnet som bor hemma så är det sällan det är mina småsyskon som gör fel, enligt mina föräldrar. Ibland får jag så mycket skit att jag vill verkligen sjunka till botten och sedan kommer det fram att det endå var mina mindre syskon fast hon ska fortsätta gnälla och hitta fel på mig endå. Okej, ni ska veta att jag skriver dethär för att jag är jättesur, har världens pms och det gör inte saken bättre att min mamma hittar fel efter fel.. Alla föräldrar är inte felfria, det är absolut inte jag heller men jag tror knappast jag är den enda som tycker det är svårt med barn-förälder relationer. Jag älskar min mamma hur mycket som helst, det här inlägget är inget som ska trycka ner nån eller vara en text om att jag hatar henne för det gör jag absolut inte. Hon har sina dåliga dagar, jag har mina dåliga dagar men alltid, alltid lyckas våra dagar krocka med varann och det gör att vi nästan ser på varandra med mördarblicken och har världens sämsta attityd mot varandra. Vi kan inte ens fråga en lätt fråga utan att få ett himla dåligt svar med sämsta attityden tillbaka, det är sjukt..