sträcker ut min hand, kom hit mitt lilla barn
Jag har alltid varit en person som bryr mig om andra, annars hade jag aldrig valt att gå omvårdnadsprogrammet. Men sen när blev jag personen som sitter med en klump i magen, med tårar som vill tränga fram och är rädd över en annan persons liv? Den personen har jag aldrig varit! Trodde inte heller att jag skulle bli sån heller, så känslosam över en person som jag aldrig ens sett, som jag ens inte vet vad hon heter. Jag har upplevt mycket utan den känslan men idag överträffade jag mig själv.
Jag gick in genom min dörr, helt förtvivlad och ringde mamma för att höra. Vad vet jag om barn, deras rättigheter och om någon person ens skulle ta det seriöst eller som ett skämt. Men med råd från mamma så gjorde jag det som behövdes göra, med hennes liv i baktanke. Vad jag hört så var det bra, jag hoppas det är bra. Som svar på min fråga som jag ställde ovan i fet text, idag blev jag den personen.
Kommentarer
Trackback
