en ålder, i mitten av kärleken. tankar.
Nu har jag legat och kollat på Sex and the city i snart 3 timmar. Är väll hundrafemtionde gången jag går igenom alla säsongen. Men är bara på andra nu :) Men med ledigt nu så går det väll fort.
Men det är värst vad olycklig men lycklig man blir utav att se på Carrie och Mr. Big, eller ja, allihopa överhuvudtaget. Lycklig utav hur kärleken är ( på film ) och hur ljuvt allting verka när det gäller dejting. Hur lycklig dom gör varandra med saker som man inte kan göra försen man är 25 år. Det är en ålder som jag längtar till. En ålder då man kan göra allt.
'
Sen ser man till verkligheten, speciellt här i Sundsvall där dejting inte ens finns på kartan. För här ser vi på "film". Precis som att vi vore 14 år. Man ser på film, äter på donken och råhånglar mitt på stan. Så gjorde man som liten. Nu, precis i mitten åldern finns ingenting.
'
Och hur många tjejer är vi inte som lider utav PPS? Det kan jag knappast vara ensam om. Perfekta pojkväns syndromet. Det finns så mycket småsaker som kan förstöra en hel kille som förövrigt har det en pojkvän ska ha. Lätta små saker som skor ex. Häromdagen var det en kille som på utsidan var grym, men han hade träskor på sig. På stan? Nej. Små små saker. Och efter alla filmer man sett, de bra killarna man träffat som lagt ribban så högt upp. Det känns som att sålänge ingen kille slår den ribban, så är det inget. Nä. Om åren kunde gå lite fortare tills man är runt 25. Då skulle jag vara lycklig. Och förhoppningsvis kär.
'
Kommentarer
Trackback
