# 001
" Tisdag 11/9 2012
Idag fick vi äntligen komma hem efter ett samtal med polisen. Under natten blev det verkligen inte sömn, chocken hade nog tagit över oss allihopa. Rädslan gjorde så att jag knappt vågade blunda, jag låg där i soffan, där vi hamnade, och fällde tårar för att jag var så rädd. Hursomhelst, även hemma har mycket blivit annorlunda. Mina småsyskon har inte längre möjligheten att vara ute efter att porten blivit låst, alltså efter klockan 18.30. Eller jo, dom har väll möjlighet men vilken mamma i världen vill ha sina barn ute egentligen efter en sån händelse.
Under dagen så var mamma nere i stan på möte, när jag sedan berättade att han var lös så bad hon mig möta henne nere i Centrum för att hon inte ville gå själv. För rädslan. Jag var rädd själv, så Patricia fick möta mig och gå med mig för att kunna möta mamma medans Elina var hemma med barnen. Våran ytterdörr är låst konstant. Hur känner de små egentligen? Som att vi låser ut dom, för nycklar är inget alla springer runt med längre.
Jag var iallafall hemma hela dagen. Gick endast ut för att möta mamma, och sedan Jens som inte heller ville gå själv från Centrum efter att ha varit med sina kompisar. På kvällen gick jag & Elina till Timmy för att hämta en cigg, klockan var inte ens 20.30. Men så rädd har jag nog aldrig varit i hela mitt liv. Hjärtat slog alldeles för många extra slag, jag tittade runt mig vart jag än gick. Vågade inte äns ha nycklarna i handen, inte ens telefonen utan de fick vara i innerfickan på jackan. Vem vet egentligen vad som kommer hända, och när.
Vi gick och la oss tidigt, antar att alla hade klumpen i halsen. För det hade jag. Öppnade fönstret för att ha möjlighet att höra om någon närmade sig, eller om någon började rycka i porten. Lyckades iallafall somna tillslut, jag tror att hela familjen var rätt slut i kroppen efter det som hänt. "
Kommentarer
Trackback
