sandra nylund

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Jag mår ärligt, jättedåligt psykist men folk förstår inte riktigt vad det handlar om utan kommer med den självklara komentaren "det kommer ordna sig, det ordnar sig med tiden.." Det är inte det jag vill höra för jag vet mycket väl att det kommer ordna sig med tiden men är det någon tröst när jag mår som jag gör?! Det är nu jag mår dåligt och bryr mig inte ett skit om vad som händer i framtiden, om det blir bättre eller inte.

Känns som att allting dyker upp just nu, har hur mycket som helst i skolan och jag gör allting till större saker än vad det egentligen är. Man ska söka sommarjobb hit & dit, jag måste prata med sjukgymnasten för mina knän så inte mina betyg faller i Idrott och Styrketräning. Det kommer alltid saker, och jag är en sån person som tar på mig saker som inte är mitt fel egentligen. Som mina knän, det var verkligen ingenting planerat men jag skyller det på mig själv nu när jag inte kan träna och visa att jag vill behålla mina betyg..

Jag känner hur stressad jag är, blir jätteorolig och gråter för det andra kallar "ingenting"..! Snart känns det som att jag verkligen inte kommer orka nå längre, det kommer komma en dag då jag vägrar att kliva upp från sängen. Och jag blir jättelätt arg, inga humörsvängningar för det känns som det var ett tag sen jag skrattade helhjärtat. Irriterad på allt, alla krav som jag och andra har på mig själv. Jag försöker så jävla mycket, sätter mig själv i andra hand och det gör mig bara mer stressad när jag ska ta tag i mig själv.

Och komentarer om att prata med skolans kurator, kurator överhuvudtaget eller en psykolog är enligt mig, riktigt jävla dumma. Det finns ingen person som är utbildad inom vissa saker som kan förstå hur det känns, dom kan inte hjälpa mig. Jag behöver mig själv, men saken är den.. Vart är jag?! Känner inte igen mig själv längre, jag vet inte alls vart jag påväg.. Vi går inte rätt väg iallafall, och vart vi kommer hamna vet vi inte alls

... kärlek ur min synvinkel

Har du nånsin känt att du är, rädd för kärlek men endå inte? I kärlek får man uppleva så otroligt mycket bra men även dåliga saker.. Jag förstår egentligen inte ens varför jag skriver det här inlägget för det jag vill få fram kommer jag aldrig kunna förklara, speciellt inte genom att skriva det här i bloggen. Men har man upplevt nånting som inte varit så bra i ett förhållande så får iallafall jag den känslan att det lilla dåliga blir en ganska stor grej och det gör så att jag blir rädd att gå in i nytt förhållande för jag är så otroligt rädd att någon annan kille ska behandla mig så som jag absolut inte är värd. Man känner sig helt redo för att gå in i ett nytt förhållande men så kommer tanken, kommer han göra likadant? Och jag är en sån töntig person som hellre väntar med förhållande tills jag verkligen är 110 % säker om inte mer för jag vill vara med den "rätta" och inte hasta mig i något och förlova mig på samma gång.. ( som alla fjortisar gör ) Jag känner att, förlovning är ett steg till att gifta sig, så har man förlovat sig så ska man kunna ta på sig ringen och gifta sig på samma gång. Samma känsla, men att man väntar med bröllop. Jag skulle kunna absolut vänta i flera år för att känna den rätta känslan, jag älskar att vara vän med killar och det är bland de bästa jag vet för killar är mycket lättare än tjejer. Helt ärligt, så tycker jag.

Kärlek är bland de finaste och underbaraste känslan som finns, om det är äkta kärlek

Okej, nu svar till dig ( och ni andra ) som undrar vad som hände med mitt knä egentligen. Jag har haft problem med mina knän sen 8;an men har inte tagit det seriöst eftersom jag bara fick ont när jag simmade 30-40 längder. I December 2009 så kunde jag inte bada alls, varken simma eller vara med på vattengympa.. Inte heller springa en lång tid. Fick då veta att jag hade trasigt brosk i knäet och skulle höra av mig om det började låsa sig och i Januari 2010 så började knäet låsa sig så jag fick träffa en Specialist läkare som sa att senan var lös i ena knäet, fanns inte mycket att göra åt de. Så i Måndags när jag var ute och gick så kände jag att jag fick ont så jag gick hem och la mig i sängen, så råkade jag vrida på knäet och fick som världens smäll. På Tisdagen ringde jag vårdcentralen men fick ingen tid pga. brist på tider. Ringde PVJ ( Primär vårds jouren ) på kvällen och dom sa åt mig att ringa vårdcentralen på Onsdagen igen så jag gjorde de. Fick en akuttid och dom sa att jag hade en inflammation i knäet. Kunde inte stödja mig så jag började med kryckor i Tisdags, lindade också pga. svullnaden. Skulle äta declofenack, självklart så började jag med de. Och igår så grät jag, och grät, grät, grät så mamma ringde till akuten och rådfrågade och dom sa att jag skulle åka in. Jag fick, och får fortfarande jätteont när jag stödjer på benet, gör en felvridning för knät eller sitter i en dålig vinkel för de. Fick veta att jag somsagt inte har något brosk och det gör så att mina ben gnider mot varandra utan något slags "skydd" och dom benen är inflammerade. Jag kommer inte få tillbaka mitt brosk, och får jag inflammationer igen så får jag nog gå igenom samma sak.. Jag lovar, det är verkligen ingenting att leka med för det gör fruktansvärt ont.. Och vad ska jag göra åt saken? Jo, jag måste gå till en sjukgymnast såfort allting börjar bli lite bättre, äter massa tabletter också.. det har ni nog inte missat. Det var allting om mina knän, dom är inte så omtyckta av mig..

Kanske ska göra en lång historia kort för de som inte orkar läsa, jag har inget brosk i knät som gör att benen gnider mot varann och dessa ben är inflammerade så de skaver rejält!!

såhär ser det ut i mina ben..

Åh, mina föräldrar är det absolut bästa jag har!! Ibland kan jag verkligen bli hur sur, arg, allt negativt på dom men trots det så kommer min navelsträng aldrig att klippas mellan mig och dom. Jag är så himla medveten om allting jag sagt till dom, ett stort förlåtelse för de. ( dom läser min blogg, så dom läser nog det här ) Och det känns verkligen som att ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat känna den där känslan att jag verkligen behöver mina föräldrar, de är mitt kött och blod och jag är riktigt tacksam för livet jag fått på denna jord. Allt stöd som jag fått under mina år, allt skratt som vi delat, alla minnen som kommer leva med mig alla år som jag har kvar här.. Jag kommer vara evigt tacksam för allt ni gett mig. Dom är så förstående, jag har alltid trott att dom skulle reagera dåligt på allting jag gjort och gör men samtidigt är jag så jäkla glad att dom vet allting och trots det så känner jag att deras kärlek är på max. Så himla givmilda föräldrar har jag och mina syskon fått. För mig så kommer mina föräldrar alltid vara superhjältar, andledningen till varför jag finns på jorden. ♥ Mamma & Pappa, ni är bokstavligen allt.

Be cool, stay in school ;) Haha.. lite dagens sanning för fan va jag är cool! och Maria som sitter bredvid och bloggar också. egentligen har jag ingenting att blogga men ni får ett värdelöst inlägg nu bara för att jag ska fördriva lektionstiden som jag inte kan göra bättre på något annat sätt. Vill ni veta så sitter Amanda framför oss och bloggar också, men lite bloggklass eller? kanske skulle fixa en blogglinje där man kan blogga när man vill och lära sig göra de bra också.. fan vilken bra idé! Men pluttinuttigt att ni fick ett långt tråkigt värdelöst inlägg för engång skull, hoppas ni har lite humor och skrattar.. för nu ska jag längta tills det serveras mat och sen ta en cigg på de, men njut! fan va bra de lät. puss ♥





He he heeeeee,  Maria ni vet :D Alla måste gå in på hennes blogg
den är gryyym!! tryck HÄR! :)

"...jag förstår dig, hur du känner"

asså, är inte de den värsta meningen man kan höra? Jag tycker verkligen inte om den, och har slutat med att säga så när man pratar med någon.. Som yngre när man pratade med någon som hade problem eller nått så var det den klassiska meningen när någon berättat nånting som inte är så bra.. Ärligt, man kan aldrig förstå hur en person känner, aldrig!! Ni kanske verkligen inte tycker som mig, men det här är mina tankar. Men hur väl en person än berättar, så kommer du aldrig förstå. Jag tror man får en inblick, kanske en bra sådan men en känsla går aldrig att få precis lika för olika människor.. Speciellt när det handlar om värre saker - kanske misshandel, våldtäckter, döshot.. Ja, listan är lång. Även om man själv varit med om samma sak, så hur ska man veta hur personen kände?.. Man upplever samma sak, men känslan kan vara så otroligt olikt.. Så att jag förstår dig, förstår precis hur du känner är en mening som inte borde få finnas!! Tänk på vad ni säger ♥♥

det är för sent att rätta till

det är för sent att börja om

det är för sent för ett påkommet svar.

jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk

jag borde förstått att du behövde nått mer

jag har förstått att det var poletten att trilla ner

men åt helvete försent.

Okej, suttit och roat mig med att läst andras bloggar :'D Känns som man följer allt för få vanliga bloggar, alltså bloggar som Kissie, Kenza, Paow, Dessie och Dennis läser man ju bara för att de är stora bloggar! Visst kan det vara roligt ibland, men hur många lever ett liv som dom av alla som bloggar? Dom flesta har väll ett normalt Svensson Svensson liv, iallafall jag =) Och de är jag glad för, skulle aldrig vilja leva på min blogg, fyfan va uttråkande!! Skulle va superkul om ni kunde komentera med era bloggar så man kan läsa nånting normalt nångång, tycker det är roligt faktiskt, hihi..Har så många åsikter om Storbloggarna, både bra och dåliga grejer. Kan slänga in ett sånt inlägg imorrn! :) Men komentera med de medans jag sover, puss ♥

I dag är det Internationella dagen för Att bekämpa cancer. Till minne av dem som förlorade kampen mot cancer, och de som kampen fortsätter... Vi ber för Ett botemedel. 92% av er kommer inte klistra och kopiera in texten på något ställe, men kommer du? Jag gjorde det för dem jag älskar, Im Proud Att vara en del av de 8%

Så nu är - liv ett jävla tragedi, förstört av någon som bara ville komma inuti. Ett jävla svin men ey, så är ju Sveriges folk,  vi dömer alltid den då som har minst koll. " För här i Sverige så lyssnar vi på dom som kan tala för sig även om han är en våldtäcksman. Vadå bevis, DNA, han talar rätt. Så länge som de låter bra så är det vattentätt." Vilket jävla rättsamhälle som vi har, vi lyssnar på den starka och dömer den som svag ser ut.

( Mange Myt - Stekarn & Stackarn )

Det har varit så otroligt mycket prat om Linnea som blev våldtagen inne på skoltoaletten förra året. Medans pojken hyllades, så började folk dra sig ifrån Linnea, t.o.m hennes s.k vänner.. Det var så otroligt mycket mer som hände men tänker inte sitta och rabbla upp allting för jag antar att ni vet om allting, annars så tycker jag att ni borde gå in och se på Uppdrag granskning på svtplay. tryck HÄR. Jag började faktiskt gråta när jag såg programmet, jag förstår inte hur folk kan göra som dom gör mot en 14årig tjej, när pojken faktiskt gett ett erkännande.. För att få en liten inblick i det som hänt, så tryck HÄR för att komma till en artikel om detta.

Jag börjar bli rädd, jag blir ledsen inombords.. Min granne började med att fråga mig om jag skulle berätta för hennes mamma om jag såg henne röka.( Känner hennes mamma superbra, uppväxt med henne vid mig )  Först tänkte jag, men självklart inte eftersom jag själv röker fast mina föräldrar vet om det. Men jag tänkte igen, att jag kanske hade berättat det eftersom hon är 13 år, bara 13 år. Så jag sa att jag visste inte, då sa hon att jag fick absolut inte berätta ifall jag skulle se eftersom alla i hennes klass tjuvröker så hon ville också testa.. Hon berättade att dom drack cider också, antar att hon menar 2.25 från ica ettan, hon ville också testa att dricka och röka för att vara normal men hon visste inte hur hon skulle få nån att köpa ut.

Vissa ser nog sånthär som ett skämt, men jag tycker det är hemskt! Att tjejer, som är 12 och ska fylla 13 detta år ska behöva falla för ett sånt grupptryck. Att man måste känna sig normal genom att dricka och röka när man är så pass ung.. hemskt, riktigt hemskt. :(:(