sandra nylund

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Jag mår ärligt, jättedåligt psykist men folk förstår inte riktigt vad det handlar om utan kommer med den självklara komentaren "det kommer ordna sig, det ordnar sig med tiden.." Det är inte det jag vill höra för jag vet mycket väl att det kommer ordna sig med tiden men är det någon tröst när jag mår som jag gör?! Det är nu jag mår dåligt och bryr mig inte ett skit om vad som händer i framtiden, om det blir bättre eller inte.

Känns som att allting dyker upp just nu, har hur mycket som helst i skolan och jag gör allting till större saker än vad det egentligen är. Man ska söka sommarjobb hit & dit, jag måste prata med sjukgymnasten för mina knän så inte mina betyg faller i Idrott och Styrketräning. Det kommer alltid saker, och jag är en sån person som tar på mig saker som inte är mitt fel egentligen. Som mina knän, det var verkligen ingenting planerat men jag skyller det på mig själv nu när jag inte kan träna och visa att jag vill behålla mina betyg..

Jag känner hur stressad jag är, blir jätteorolig och gråter för det andra kallar "ingenting"..! Snart känns det som att jag verkligen inte kommer orka nå längre, det kommer komma en dag då jag vägrar att kliva upp från sängen. Och jag blir jättelätt arg, inga humörsvängningar för det känns som det var ett tag sen jag skrattade helhjärtat. Irriterad på allt, alla krav som jag och andra har på mig själv. Jag försöker så jävla mycket, sätter mig själv i andra hand och det gör mig bara mer stressad när jag ska ta tag i mig själv.

Och komentarer om att prata med skolans kurator, kurator överhuvudtaget eller en psykolog är enligt mig, riktigt jävla dumma. Det finns ingen person som är utbildad inom vissa saker som kan förstå hur det känns, dom kan inte hjälpa mig. Jag behöver mig själv, men saken är den.. Vart är jag?! Känner inte igen mig själv längre, jag vet inte alls vart jag påväg.. Vi går inte rätt väg iallafall, och vart vi kommer hamna vet vi inte alls