sandra nylund

Filmen var helt okej, fast första filmen var grymt mycket bättre. Man vart riktigt deprimerad när man satt där, det var tur att man hade godis som man kunde tröstäta med. Vänskapen dom har, den är enorm. Förhållanden som dom har, är en tjejs dröm för det mesta. Deras liv, underbart. Jag trodde jag hade det bra, jag vet att jag har det bra men när man ser på filmen så jämför man sitt liv alldeles för mycket. Det behövde jag inte nu, fine när man vet vart man står och har fått allting bekräftat men nu är allting en skär tråd. Och spänningen, nja. Massa saker hände men samtidigt fanns det ingen spänning i det hela, men nu är filmen sedd.

Detta inlägg blir till för elin, nu ska jag berätta vilken vän jag har. Hon är en tjej som är precis som mig, vi förstår varann som inga andra. Hon har humor, hon är snällare än vilken annan människa som helst, omtänksam och.. vad gör jag egentligen? Jag gör en lång historia kort, hon har allt, hon är världbäst. I Augusti har vi känt varandra i 6 år, 6 hela år. Jag tror också att våra familjer räknar med varann, lite smått gör dom nog de. Vi är ett, det är så det har varit och alltid kommer vara. Vet ni hur vi träffades egentligen? haha. Vi började i samma klass, en 5-6:a . Och alla 6or satt vid borden som vi fått platser på ( vid vårat bord satt då jag & angelica ) och läraren Björn ropade Elin & Hanna till vårat bord. På slutet av dagen så skickade elin en lapp till mig där det stog "vill du följa med mig hem idag?" Supercute. Hon ritade alltid teckningar till mig ( som jag faktiskt sparat ) , vi umgicks alltid. och det gör vi fortfarande. det är en speciell vänskap, det är bättre än vänskap, hon är min andra halva. inga tomma ord, jag menar dom verkligen. Vi säger inte att vi tar livet av varann om någon dör, vi skulle dö utav att leva. Vi har gjort allting tillsammans, vi klarar inte att gå på de plaster där vi gjort nått om någon lämnar jorden. Vi behöver varann, vi har varann. jag är glad att jag har henne, jag älskar min elinpelin

Barnhemmet var sämre än förväntat. Hört så mycket om att den ska vara jätteläskig, världens skräckfilm osv. Men den var nästan pinsam, alla töntiga kommentarer mitt i filmen gjorde ju så man brast i skratt. "mamma, när ska du dö?" Sen filmer om barn ska alltid vara om hemska barn, dom har världens fel osv. Stackars barn, ska hängas ut som nå jäkla cpbarn.

'

'

Om det ska vara nån bra film om barn som jag ska rekomdera så får jag säga Aurore. Handlar om ett barn som blir utsatt för övergrepp och massa av sin far och styvmor.

Det är ingen konst att förföra en flicka, men en lycka att finna en som är värd att förföra.

Om ex. min mamma pratar med mig med en dålig attityd, gapar på mig eller nått så har jag absolut en dålig attityd och gapar tillbaka ( kanske bara jag.. ) Men då är det jag som får skiten för att det är ingen bra attityd, men hennes attityd, är ungefär.. vilken attityd? den är ju jättebra. För den delen så gör vi allting fel också, nästan allting. Det som inte går att få fel på gör vi helt okej, allt annat suger. Vi måste vara bra störande för den äldre generationen, men bryr vi oss? nej. fan va jobbigt

Skulle vilja ha ett hus långt bort, ute på landet gärna med någon båt, ringar, vattenskidor, fyrhjulingar och massa sånt kul. Att bo så över en hel sommar, helt underbart.

Fan va kul endå, jag är ( för ) smal så folk tror inte att jag äter eller nått. Att jag typ bantar och håller på är ju de dummaste jag någonsin hört. Folk borde få följa mina dagar och se hur mycket jag äter egentligen. De är inte bara flera gånger om dagen, utan det är mycket också. Jag säger inte ens alla gånger jag äter heller, jag har så många gånger när jag går på donken utan att det nämns i bloggen. Endå vet ni hur många gånger jag nämner i bloggen att jag ska/varit på donken. donken my loverboy ♥

min lillebror skulle fota mig.. bra träff va? ;)

På midsommar så fick jag höra från en kille att jag var maktgalen efter att ha fått en utskällning på säkert 3 timmar. Men fan, lilla jag maktgalen? Vart har alla fått de ifrån tänkte jag. Och de senaste dagarna så har jag faktiskt tänkt på det jättemycket och kommit fram till att jag är de.

Men jag vill inte vara de.

.

.

Jag är egentligen inte den som är ute efter att få makt, i t.ex förhållanden. Egentligen så är jag världens snällaste tjej men saken är den att killarna jag varit med ger mig makten. De är små fjollor som inte vågar säga emot mig, alla blir små jäkla tofflor. Sånt funkar inte längre för mig, jag ska inte skaffa mig ett förhållande försen jag hittar en kille som har en attityd som faktiskt kan säga åt mig, som ingen annan gjort i mitt liv. Därför blev jag faktiskt riktigt glad utav utskällningen på flera timmar som jag fick på midsommar, jag vart nästan kär. Ingen kille har nånsin gjort så mot mig, han hade bara attityden och berättade felet jag gjorde. Han tog inte tag i mig, slog mig inte utan bara satt där. underbart. Jag vet ju att jag inte är felfri, att jag gör hur många fel som helst men jag får aldrig skit för det eftersom ingen säger åt mig. Jag vill ha nån som säger åt mig när jag gör fel, säger åt mig att jag måste göra saker själv. Inte nån som rättar mig hela tiden, men som faktiskt kan öppna truten och säga nått.