sandra nylund

Hela tanken började rätt iallafall. Vi fick beskedet i slutet av Maj 2007 att hon alldeles strax skulle försvinna från oss. Så jag tog ledigt 2 sista veckorna i skolan. Jag skulle då gå ut 8:an så jag var bara där och kollade på istället. Jag & mamma spenderade många dagar på sjukhuset. Onkologavdelningen. Avdelningen som gjorde så mycket fel. Jag blev så himla frusterad. Hur kan man göra som dom gjorde mot min cancersjuka moster som knappt fanns kvar? Vad dom än gjorde så överlevde hon hursomhelst i några månder till. Hon var på besök här på Sundsvalls sjukhus i några veckor för att sedan åka tillbaka till Oslo sjukhus. Staden hon då bodde i, hade sin sambo och sina barn i.

.

.

Men det var en dag på Sundsvalls Sjukhus. Dagen innan hon skulle åka tillbaka och vi kunde inte komma samma dag som hon skulle åka. Jag tittade på min moster som just vid den här tiden nästan bara var ben. Innan hon sjuknade in hade jag inte träffat henne på 2 år drygt och då var hon ganska kraftig och världens finaste. Finast var hon trots sin sjukdom. Men hon var sig inte ett dugg lik.

.

.

Hursomhelst så tittade jag på henne, tänkte tanken att - Snart finns hon inte med oss länge. Kände hur tårarna verkligen trängde i ögonkanalerna, det gick inte hålla. Jag sprang ut från hennes rum, stod i korridoren och grät, grät och grät. Mormor kom ut till mig och sa " Sandra, ska du inte säga hejdå till Anna innan du åker? " Och jag svarade så svagt " Nej... jag kan inte! "

.

.

Hur fan kunde jag?! Jag ville inte visa mig svag, jag vill inte visa hur jag grät. Jag ville ju vara stark, det var min önskan. För jag gick. Utan att säga hejdå. Idag, eller snarare sen jag fick reda på att du var borta så har jag ångrat mig. Jag har gråtit över det svaga beslut jag gjorde.