sandra nylund

Ett samtal från mamma, mest för att jag bad henne ringa eftersom vi inte pratat på ett tag. Allt var som vanligt. Däremot hade farmor brytit handleden men det är sånt som händer. Kroppen blir ju skär när man åldras och halkan slår lätt till när snön ligger på marken. Sedan kom meningen som fick hjärtat att nästan hoppa ur min kropp. " Och farfar har fått en hjärtinfarkt.. " Jag blev tom. Kände hur tårarna tröck fram i tårkanalerna men jag höll kvar eftersom jag satt på en buss full med folk.

Jag hann reagera samtidigt som jag inte förstod något. Min farfar. Som alltid varit så frisk, han som alltid busat med mig. En hjärtinfarkt. Som antingen slår på hårt eller inte gör något speciellt. Men han låg på sjukhuset nu. Och jag kände hur jag ville vara där med honom. Och det vill jag fortfarande. Jag önskar att jag kunde ringa och prata med honom eller farmor. Men jag får så lätt att gråta vid såna känslor. Skulle aldrig klara av det. Hade dom varit proffs på telefoner så hade jag skickat ett sms. Men jag vill verkligen ringa.

Och jag har suttit på jobbet med mina brukare och tänkt " Om jag en dag blir i sånt här behov utav sån stor hjälp, vad gör jag då? " Jag har också tänkt kring de anhöriga, vilka starka människor! Som stöttar, lér och bara är. Om jag skulle få en nära på något hem skulle jag bli krossad, totalt.

Så idag är en sån dag när jag ber till Gud. Att göra min farfar till den han engång var, gör honom så frisk som han var, för bara några dagar sen. Låt honom visa sitt starkaste jag. Han klarar det. Låt han känna att jag tänker på honom hela tiden. Mitt hjärta är en stor klump och i mina tårkanaler pressas tårarna. Ända tills jag vet att allting är bra igen. Farfar, du är världens starkaste och finaste man. Och jag tror på dig. Läget är stabilt eller ostabilt, jag tänker på dig endå! ♥