jag tar steget ut ur vår sista dans.
Från rökhörnan in till soffan, ungefär 2 dryga meter. Här har jag legat sen sist i mina gråa mjukisbyxor och mörkblåa hood. Jag skulle behöva lägga mig i ett bad fast pappa gjorde det precis. Och jag orkar inte duscha heller, inte lika mysigt. Det är hur mörkt som helst ute, det enda som lyser är skenet från tvn och min dataskärm. Borde tända ljus och göra en chai. Men istället ligger jag här och gruvar mig för kommande kvällar, för hela vintern. Sedan kanske allting blir bra igen.
Jag har nog aldrig känt mig i ett sånt behov utav pojkvän nånsin. Efter ungefär 2 ½ år kommer det. Inte som desperat, utan för att jag känner att jag är redo. Men inte med vem som helst. Jag vill vara med min själsfrände, min andra halva. Men vart är han? Som är ett stöd, som bara är. Framför. Bakom. Bredvid. Han som bara är min pojkvän. På vintern är det viktigt för mig. Allt är så mörkt och dystet samtidigt som allting är mysigt och underbart. Det kommer sluta med att jag får gå ljusterapi. Jävla depression. Jävla terapier.
Jag har nog aldrig känt mig i ett sånt behov utav pojkvän nånsin. Efter ungefär 2 ½ år kommer det. Inte som desperat, utan för att jag känner att jag är redo. Men inte med vem som helst. Jag vill vara med min själsfrände, min andra halva. Men vart är han? Som är ett stöd, som bara är. Framför. Bakom. Bredvid. Han som bara är min pojkvän. På vintern är det viktigt för mig. Allt är så mörkt och dystet samtidigt som allting är mysigt och underbart. Det kommer sluta med att jag får gå ljusterapi. Jävla depression. Jävla terapier.
Kommentarer
Trackback
